Jag har valt att starta en privat blogg. De som hittar den, kommer inte veta vem jag är. Och det är skönt.
Jag har världens underbaraste familj, och jag har världens finaste vänner. Men ibland känner jag mig så
ensam. Det känns som att jag pratar med folk som lyssnar, men som inte hör vad jag egentligen säger. Jag
är en vuxen människa, men ibland känns det som att man är 16 år, och att man slits emellan allt man gör, alla
man känner, och allt man vill. Här kommer jag att skriva om det som faktiskt är jobbigt, kanske delar jag det
med många andra, kanske är jag ensam. Men det spelar ingen roll. För detta är något jag bara vill skriva av mig,
för att prata om saker, hjälper inte alltid, och det hjälper inte alla. 

Jag är inte här för att bli hörd, jag är inte här för att få läsare. Jag är bara här som "en person" som behöver
bli av med tankar och känslor, dispyter & diskussioner. Tankar och argument. Mestadels om mitt mående. Men
också om övriga världen, som är svårt att yttra sig om i dagens läge, utan att bli kastad in i en kategori. De säger
att man ska stå för sina åsikter, och det ska man. Men man kan inte yttra sig om något utan att bli kastad till
gamarna. Det är sorgligt, mestadels för att det stämmer.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Det känns som att jag alltid springer, springer ifrån det som ligger bakom mig. Men jag lyckas ändå aldrig komma framåt. Mitt liv är underbart, men varför kan jag inte glädjas åt det, så som man ska? Jag kämpar varenda jävla dag för att få må bra, ja...