Det känns som att jag alltid springer, springer ifrån det som ligger bakom mig. Men jag lyckas ändå aldrig komma framåt. Mitt liv är underbart, men varför kan jag inte glädjas åt det, så som man ska? Jag kämpar varenda jävla dag för att få må bra, jag kämpar för att inte gå in i väggen.

Jag fick idag ett påstående på min andra offentliga blogg, (som jag nu efter lite tänketid valt att lägga bakom mig) om att jag hade dålig sälvkänsla, eller vad det nu var. För att jag tog frågor som påhopp och trodde att alla "muckade gräl" med mig. Så är inte fallet, jag har en ganska bra självkänsla om man jämför med mitt mående. Jag ställer mig frågan, "har jag dålig självkänsla?" "Har personen rätt?" - Jag tvekar ändå, fastän att jag egentligen vet. Jag vet att jag har ganska bra självkänsla, hade jag inte haft det, då hade jag väl ändå hoppat på andra människor? Sagt saker om deras liv och vardag? Attackerat deras val att klä sig, eller se ut? Deras val av vänner? - Jag har fått för mycket påhopp om allt möjligt på sistone, hur kan man inte uppfatta för många frågor, och förklaringar saker som jag gör, som "inte påhopp". Jag gjorde ett svar på tal, för att förklara VARFÖR jag gick med i en viss grej. Självklart uppstod missuppfattningar, självklart! Jag fick mig en arg kommentar, sedan kom det "Det sägs att du är en dramaqueen, att allt ska handla om dig. Och att du har en dålig attityd. Sitt du i din självförnekelse och sura hela ditt liv" - Pang bom, bara sådär. Jag kan inte låta bli att bli arg, ledsen, frustrerad och känna mig attackerad.

Men inte bara det, jag sitter och undrar om mina val, mitt beteende och den personen jag var förr aldrig kommer lämna andra människor. Så många jag har bett om ursäkt. Så många gånger jag bett mig själv om ursäkt, fastän att jag vet att det jag har gjort har påverkat mig själv idag. Jag ångrar inte något. Jag hade aldrig lärt mig något om det inte hade hänt. Man gör misstag, man lär sig. Man gör fel, sedan gör man om, och då gör man rätt. Varför ska folk fortsätta döma mig för det? Jag dömer inte någon annan för hur dom var. Jag har gett folk andra chanser igenom hela mitt liv. Jag har hört vad andra tycker om vissa människor, men jag har aldrig lyssnat. Jag har valt att låta personen skapa min egna uppfattning om dom, har det som andra berättat stämt, har jag lämnat dom. Och aldrig valt att gå tillbaka. Jag tror inte man förändras, men jag tror att man växer upp, och lämnar vissa saker bakom sig. Jag är som jag var förr, men ändå inte. Jag har lämnat vissa delar bakom mig, och där ska det stanna, och jag har även mildrat mina åsikter och min attityd. Jag är fortfarande jag, men nu är jag vuxen. Jag har inte förändrats, men tiden har och det är det som gör mig annorlunda, jag är annorlunda idag. Men folk har svårt att tro det. Vissa är så jävla trångsynta att det är äckligt. Synd, för jag hade gärna velat se andras "nya" jag. Men dom vill ju inte se mig, så nu slipper dom det. Det bästa med att jag har denna blogg ickeoffentlig och "anonym", det är nog för att jag kan skriva av mig, och jag slipper folks åsikter. Detta är inget forum. Jag skriver av mig här, och nu. Nu känner jag mig bättre.

Jag har valt att starta en privat blogg. De som hittar den, kommer inte veta vem jag är. Och det är skönt.
Jag har världens underbaraste familj, och jag har världens finaste vänner. Men ibland känner jag mig så
ensam. Det känns som att jag pratar med folk som lyssnar, men som inte hör vad jag egentligen säger. Jag
är en vuxen människa, men ibland känns det som att man är 16 år, och att man slits emellan allt man gör, alla
man känner, och allt man vill. Här kommer jag att skriva om det som faktiskt är jobbigt, kanske delar jag det
med många andra, kanske är jag ensam. Men det spelar ingen roll. För detta är något jag bara vill skriva av mig,
för att prata om saker, hjälper inte alltid, och det hjälper inte alla. 

Jag är inte här för att bli hörd, jag är inte här för att få läsare. Jag är bara här som "en person" som behöver
bli av med tankar och känslor, dispyter & diskussioner. Tankar och argument. Mestadels om mitt mående. Men
också om övriga världen, som är svårt att yttra sig om i dagens läge, utan att bli kastad in i en kategori. De säger
att man ska stå för sina åsikter, och det ska man. Men man kan inte yttra sig om något utan att bli kastad till
gamarna. Det är sorgligt, mestadels för att det stämmer.